Mina tankar om personlig naturfotografi

Mitt svar på Terjes utmaning
Personlig naturfotografi……vad är det?
Ju mer jag tänker på begreppet desto mer förvirrat blir det och desto fler frågor dyker upp i mina tankar. Ur vilken synvinkel ska man se det personliga? Fotografens? Betraktarens? Eller rent av motivets?
Fotografen sätter ju alltid sin prägel på alla bilder som görs. Men samtidigt kan man undra om det är fotografens egna tankar som ska speglas för att det ska bli personligt? Vi har olika känslolägen vid olika tidpunkter under dagen, i livet osv. Vilka av dessa vill jag som fotograf förmedla? Eller är det fotografens egen stil eller sätt att uttrycka sig som avses? Dessa olika delar behöver inte nödvändigtvis ge samma bilder eller en känsla av samma personlighet. Min åsikt är att vi alla är sammansatta individer med olika uttryckssätt vid olika tidpunkter. Går man igenom produktionen hos var och en av naturfotograferna så ser man att bilderna kanske kan sammanföras till olika stilar, tekniker, presentationssätt osv. Vilken skulle då vara ”den rätta”? Alla tror jag. Låt oss fortsätta vara komplexa även som fotografer.
Vad som däremot inte känns kontroversiellt är att det personliga naturfotot alltid speglar och genererar känslor.
Nu börjar vi komma in på det här med betraktaren. Ofta får man höra att andra kan se att det är en typisk bild från någon utan att denne själv förstår vad det är som gör det. Hur syns det att just den bilden är tagen av mig? Att andra har sina kännetecken kan jag se men inte har väl jag…? Beror dessa ”kännetecken” på att betraktaren känner fotografen i fråga? Hur många bilder ska man ha sett innan man kan säga att det är något typiskt för just den fotografen? Hur mycket speglar dessa åsikter egentligen betraktarens egna känslor? De känslor vi får av att betrakta olika bilder är en spegel av vår egen känslovärld, just då och där. Vilka strängar slår bilden an hos andra? Är det då personligt naturfoto utifrån fotografens eller betraktarens sätt att se på det?
Personligt naturfoto utifrån motivets synvinkel, vad menar jag då? Givetvis är det fotografens tolkning av motivet men kan det inte också bero på motivets känslomässiga tillstånd? Kanske framförallt när det gäller djur har jag funderat mycket på detta. Läser vi in känslor som djuren inte har? Jag väljer att inte gå in djupare på de tankarna, det skulle leda för långt just nu.
Så inte tycker jag att detta med begreppet personlig naturfotografi blir lättare av att jag försöker formulera vad det är för mig. Innerst inne tycker jag nog ändå att det är fotografens tolkning som är det avgörande. Vad känner jag för just den här bilden? Vilka av mina känslor vill jag spegla i den? Hur mycket av mig själv är jag beredd att visa upp? Någon särskild teknik tycker jag inte måste vara kopplad till bilden för att det ska vara personligt. Om det inte är det som är det personliga för just den fotografen. Sedan kan man alltid fundera på vad det väcker för känslor hos andra men egentligen spelar väl det oftast inte huvudrollen? Eller gör det det???