Swakopmund

Några dagar senare var vi uppe i staden Swakopmund. Den är en tvillingstad till Walvis Bay, Namibias andra största stad. Swakopmund som är den fjärde största staden är den största turiststaden av "tvillingstäderna" och den vackraste. Där finns också diverse äventyrsutflykter som tex att åka sandboard nerför sanddynerna, köra fyrhjulingar i sanden, paddla kajak, segla, fiska, åka ballong med mycket mera.
Jag valde att åka på en utflykt ut i öknen för att lära mig mer om alla smådjur som finns där, bl.a. ormar, skorpioner, spindlar och som på bilden geckoödlor. Det var en intressant halvdag som jag hade nytta av under resten av resan. Nu visste jag ju hur ingångsöppningarna till några nattjagande giftspindlars bon såg ut så vi kunde akta oss för dem. Det sägs att man inte dör av deras bett men om man blir biten så gör det så ont att man önskar att man hade gjort det. Hua!

En vanlig bild

Innan jag kom till Namibia hade jag sett ett flertal bilder av sanddynerna med de döda acacia-träden vid Soussusvlei. Eller rättare sagt vid Deadvlei som just den här delen kallas. Det var därför en av de platser jag allra helst ville komma till. (En sådan bild syns här ovan.)
Vi började efter första natten med en tidig morgon i luftballong. Ja, en bild från det har ni redan sett här i bloggen för några dagar sedan. Den första eftermiddagen tog vi sedan en tur in i parken mot havet. Vi körde till det som kallas Dune 45. Det är också en dyn som är mycket omtalad och fotograferad. Just när vi var där var kanske inte ljuset det bästa och väldigt många hade parkerat just framför dynen. I stället hittade jag några andra dyner som jag gillade och tog foton av.
Nästa dag körde vi hela vägen ut till den dyn som kallas Big Mama. Sista delen av vägen är bara för fyrhjulsdrivna fordon och det kan jag förstå! Det var inte så lätt att köra men gick bra.
På denna del av vägen ligger också den största dynen Big Daddy och dessutom Deadvlei. Vårt huvudsakliga stopp var Deadvlei. Visst var det härligt att själv få gå runt där och fotografera men jag trodde nog att det skulle vara större än det var. Antagligen har man målat upp de förväntningarna för sig när man längtat efter att få se det själv.
Som vanligt började det välla in folk efter någon timme. Den yttre porten till parken öppnar vid soluppgången. Vi som bodde på campingen mellan portarna till parken fick åka in en timme innan soluppgång. Det var en stor fördel för det tar en timme att köra ut till Deadvlei och man vill ju helst ha fint ljus och inte för mycket folk i alla bilder så det var skönt att komma iväg tidigt även om det innebar att packa ihop tältet i mörkret. Redan när vi åkte in så stod det många bilar och bussar i kö utanför den yttre grinden och de skulle alltså få vänta en timme till innan den öppnades.
Fram emot senförmiddagen hade temperaturen stigit över 40-gradersstrecket så vi vände tillbaka till campingen och tillbringade dagen i lugn och ro i skuggan. Det är skönt det också att bara ta det lugnt med en bok. Först fram på seneftermiddagen var det dags att börja fundera på att röra på sig igen.
Som tur var hade vi ytterligare en natt på campingen innan vi skulle köra vidare.
I dag känns det dessutom extra roligt att få visa en bild just från Soussusvlei. På gårdagens möte i Kungbacka fotoklubb vann jag tävlingen Månadens bild med min bild från ballongresan i parken.Tack så mycket alla som röstade! Den bilden visade jag här i bloggen den 4 november (du hittar länk i listen till höger under november 2017 och "Uppfyllande av resedrömmar")

Öknens akvarell

Stora delar av landskapet i söder utgörs av torra områden med sand och klippor. Just nu är det den absolut torraste årstiden innan regnen kommer (de började våra sista dagar i landet så regnsäsongen kommer tidigt i år). Färgerna i landskapet var helt fascinerande och med lite extra lek med skärpedjupet och användandet av diset från dagshettan (och ibland sandvirvlar) så kunde det bli nästan akvarellkänsla i bilderna.
Här undrar två oryxar vad jag har för mig. Just oryx, springbok och struts var de djur vi oftast såg i stora delar av landet. Det är de som farmarna mest föder upp som köttdjur förutom kor, får och getter. Nästan överallt kantades vägarna av staket för att avgränsa markerna och djuren.

Spökstaden

Vi vände norrut mot den gamla tyska staden Lüderitz. I dag fortfarande en liten fiskehamn med en känsla av slumrande och något bedagad småstad.
På 1800-talet och början av 1900-talet var hela området väldigt livligt tack vare diamanterna. Utanför Lüderitz kan man än i dag besöka Kolmanskop, en av de då blomstrande städerna i området. I dag är det en spökstad som öknen gör sitt bästa för att ta tillbaka. Mycket står kvar som det en gång gjorde men sanden tar så sakteliga över.
Givetvis är det en fantastisk plats för fotografer att vara på. Under dagen var det fullt med folk överallt men jag skaffade ett specialtillstånd så vi kunde gå dit innan solen gick upp. Då var det bara vi två som vandrade runt i kylan. Även om jag fotade allt vad jag hann så är det ändå så att solen går upp (och ner) fasligt snabbt i Namibia. Det skulle nog behövas flera dagar för att få till fler av de där  bilderna jag tänkt mig. Visserligen tog vi god tid på oss på vår resa genom landet men vi hade ändå en tidplan med bokade övernattningar att hålla oss till så vi fick köra vidare.

Olika sorters vägar

Som jag berättade i går är bara 20% av vägarna belagda, övriga är grus, sand, sten, salt och diverse annat underlag. En del är svårare att köra på än andra och kräver fyrhjulsdrift så det var skönt att vi hade det.
Bilden visar en väg i Fish river canyon. Som tur var körde vi inte själva här utan var på en utflykt med safaribil. Det var allt lite otäckt det med. Innan man får åka med måste man skriva på en försäkran om att man är medveten om att utflykten är förenad med mycket stora risker och att man avskriver sig all rätt till ev. ersättning om något händer. Sedan får man kliva upp i bilen.
En del av vägen kallas "Pass of Terror" och den var allt värre än den värsta berg- och dalbana. Dessutom så skakig att jag inte fick några riktigt bra bilder därifrån. Man fick hålla fast sig i första hand. När vi kom tillbaka kunde man köpa en T-shirt med "I survived the Pass of Terror". Den kanske jag skulle ha köpt...
Vägen på bilden går inte heller av för hackor. Den hänger delvis löst från underlaget och lutar emellanåt ut mot stupet. Maken och jag diskuterade vilket som var värst: att få möte eller punktering. Att vi skulle välta ner i stupet ville vi inte ens diskutera. Som tur var slapp vi alla dessa problem den här gången! En bra träning för vad som komma skulle under månaden var det i alla fall att få åka med någon annan först. Vi fick en påminnelse om och en helt annan syn på det här med vikten av att sänka lufttrycket i däcken och att ingen väg är omöjlig bara lite olika svårt att ta sig fram på.

Söderut

Vår resa startade söderut. Liksom de flesta som körde self-drive så tog vi resan genom landet medsols.  Det innebar att vi först njöt av främst landskapet och sedan träffade på allt fler djur ju längre norrut vi kom. Södern är mycket torrare än de norra delarna. Framförallt nu eftersom vi reste i slutet av torrperioden dvs under deras vår.
Våra första nätter tillbringade vi i Kalahari. Det var det första mötet med Namibias sand vilket är ett kapitel för sig. Maken säger att vi körde runt med halva Namibia i bilen och den andra halvan hade vi redan skottat ur.
Efter Kalahari åkte vi vidare söderut på vägen B1. Det är en av de få asfalterade vägarna i landet. Bara högst 20% av vägnätet har asfalt och de vägarna finns främst i den centrala delen av landet runt huvudstaden Windhoek.
En natt tillbringade vi sedan i Quiver tree forest. Jag ville fota de speciella träden och förutom bilderna som man oftast ser från träden i solnedgången så lekte jag lite med motiven. Ett av de resultaten är dagens bild. Kanske inte en traditionell "Birgitta-bild" men kul hade jag.

Det där praktiska

Lika bra att erkänna direkt: Vi var alldeles för sent ute!

För det första tyckte jag att jag var tidigt ute när jag började planera och boka ett år i förväg. Egentligen var det nog så att vi hade tur som fick plats på de campingar och lodger vi önskade, (eller i alla fall på de flesta). Väl på plats förundrades många över att vi börjat planera så sent. Många hade bokat upp till tre år i förväg. Just under högsäsongerna, som oktober räknas in i, blir allt mycket snabbt fullbokat. En del campingar har kanske bara 4-5 platser så man kan förstå att det är slagsmål om platserna. De mest attraktiva lodgerna har också fullbokade rum ännu längre i förväg.Vår tur var nog att jag tidigt insåg att det kostade lika mycket att ta hjälp av en inhemsk agent som bokade allt enligt min planerade lista som att sitta på nätet och boka allt själv. Det sparade mycket tid och frustration. Dessutom visade det sig att agenterna har bokat upp en hel del attraktiva platser långt i förväg så det underlättade ju för oss!

För det andra var vi definitivt bland de äldsta som reste på det här sättet. De flesta camparna var mellan 30-40 år och vi var inte många runt 60 och äldre. Men, vad gjorde det? Vi trivdes och hade kul. Just när man befinner sig på en sådan här resa så är alla i samma situation, oavsett ålder, och man träffar många trevliga människor, utbyter rese-erfarenheter och tipsar varandra.

Det är absolut inte heller så vanligt att svenskar åker på en "self-drive" så som vi gjorde. Det vanligaste är att man träffar tyskar, tyskar, tyskar och tyskar. Så bl.a. en del fransmän, holländare, belgare, spanjorer och engelsmän. Några amerikaner och australiensare också men vi träffade bara ett ungt, svenskt par (som endast körde igenom den allra mest södra delen av landet på sin färd mellan Sydafrika till Botswana). De övriga ca 40 svenskar vi träffade under vår månad tillhörde två olika gruppresor som färdades i buss och bodde på hotell/lodger under hela resan. Några grupper från fr.a. Tyskland och Frankrike reste runt i buss och bodde i exakt likadana små marktält runt sin buss på campingen. De hade oftast med sig afrikansk personal som lagade mat, reste tält osv.

Vad gäller tält så tyckte jag innan resan att min gräns gick vid att bo i taktält i stället för marktält. Det där med skorpioner, giftspindlar och ormar i tältet lockade mig inte alls. Jag tycker fortfarande att det är bäst med taktält även om nackdelen är att man måste ta ner tältet varje gång man ska ut på utflykt. Det finns ju ingen knapp att trycka på för att få upp och ner tältet så en del meckel blir det. Första gången vi skulle sätta upp tältet tog det ca en timme men efter ett tag var vi nere under 10 minuter. Att ta ner det tar lite mer tid då man måste vara noga med packningen för att få igen ytterhöljet. Det tog kanske 15 min efter tränande. Dessutom krävs en del klättrande på ex. de höga hjulen för att få till det där med tälten. Jag trodde innan att det skulle vara lite jobbigt att klättra upp och ner på stegen till tältet men det var inga problem alls. Lite längre tid tog det innan jag lärde mig att stå uppe på de höga hjulen utan att hålla mig för att få båda händerna fria för att ex.v. få upp tältpinnarna. Man lär sig även om det givetvis skulle varit lättare att vara 30 år och hoppa upp på biltaket för att fixa allt vilket vi bara avundsjukt kunde se på när några av våra tältgrannar gjorde.

Vad var det viktigaste innan resan? Planering, planering och planering. Jag läste oerhört mycket innan och planerade hela resan själv. Det innebar att vi visste vart vi skulle och vilka alternativa vägar, utflykter osv. som fanns. Vi sparade mycket tid och bekymmer genom att vara så förberedda och dessutom ha planerat all packning noga (som kläder, campingtillbehör etc). Viktigt är också att tidigt börja med vaccinationer, intyg, extra försäkringar och allt annat som behövs. Till och med inköpslistan som skulle klaras av första dagen i Windhoeks största matvaruaffär var klar innan vi reste och det funkade bra. Det gällde att komma iväg så snabbt som möjligt från stan när vi fått ut bilen och skulle ta oss ca 3 timmar söderut till första campingen i Kalahari-öknen. Man får inte köra efter mörkrets inbrott så det gällde att vara framme innan solnedgången kl 18. (Biluthyrarna har t.o.m inskrivet i avtalen att man inte får köra i mörkret bl.a. på grund av olycksrisken med djur på vägen.)

Bilden (rent dokumentär) är från en av alla campingar. Den visar främst tältet även om vidvinkeln gör att det ser större ut än vad det i verkligheten är. Kabeln i underkant går från kylskåpet till eluttaget på campingplatsen (inte så vanligt att det fanns). Alla campingplatser hade någon sorts toalett, från bara en torrtoa med ett litet staket runt delar av den till fina hus (oftast gemensamma för alla camparna) med toa, dusch, disk- och tvätthoar. Ofta då till och med med varmvatten (om man inte var för sent uppe och varmvattnet var slut). Nästan alla campingplatser hade en grillplats (grilla heter braii och verkar vara det viktigaste i namibiernas mat-liv) och en soptunna. En del hade en vattenpost och lyxvarianten hade som sagt eluttag och till och med egen ablution (dvs toa och dusch samt ibland tvättho).
Nu får det vara nog med det praktiska. Förhoppningsvis kommer det mer om själva resan i morgon.

Uppfyllande av resedrömmar

Ett av de resmål i Namibia som jag helst ville komma till var de stora sanddynerna vid Sossusvlei  samt de döda träden i Deadvlei i västra Namibia. Att dessutom få se dynerna i soluppgången från en ballong stod också högt på önskelistan.
Visst blev det en flygtur. Även om vi inte kunde flyga så väldigt långt in i parken pga vindriktningen så blev det ändå magnifika vyer. Det var tre ballonger som gick till väders den här morgonen så det fanns dessutom stora möjligheter att få med någon av de andra ballongerna i bilderna.
Under dagen och även nästa dag blev det sedan besök vid de övriga dynerna och de berömda träden. Mer om det så småningom. Jag får väl berätta om resan i kronologisk ordning men kunde inte låta bli att visa denna bild först. Den är från dag 12 på vår rundresa.

Med tält och kamera i Namibia

Vilket äventyr vi har varit på! Vi kom hem i går efter drygt en månad med tält, fyrhjulsdriven bil och kamera i Namibia. En resa helt på egen hand från början till slut. Totalt har vi kört ca 500 mil och upplevt massor. Det har varit utmanande, intressant, spännande, utvecklande och helt underbart. Ännu har jag inte landat här hemma och ännu mindre laddat in alla de tusentals bilder jag tagit. Det får bli allt eftersom.
Upplevelserna har varit så enormt många. Som skrämmande tur med safaribil ner till botten på världens näst största canyon, Fish river canyon. (Tur vi inte behövde köra där själva och att jag fotograferade för fullt för annars hade jag nog varit tvungen att blunda under delar av färden!) Vandring och foto bland sanddynerna och de döda träden i Sossusvlei. Dit hade jag längtat väldigt länge. En hel vecka i den jättelika nationalparken Etosha med mängder av olika djur. Känslan av att inte kunnat somna pga grodornas kväkande vid en flod och att väckas vid fyratiden av lejonens rytande helt nära tältet tidigt en annan morgon. Egentligen är resan helt obeskrivlig och så fylld av upplevelser att jag i natt fortfarande trodde att jag var kvar i Afrika och låg i tältet.
Givetvis kommer jag att återkomma med mer bilder från resan allt eftersom. Just nu kan jag i alla fall visa upp ett par zebror som en tidig morgon njöt av vattnet vid ett vattenhål i Etosha.

Inte mycket fotat

Den här sommaren har bara försvunnit. Mycket saker har jag gjort men att fotografera har inte varit en av de sakerna. Jag tror aldrig att kameran har varit ute så litet på så många månader. Litet skönt har det varit att ta en paus. Det behövde jag. I höst kommer det att komma igång igen så jag är inte orolig. Kanske behöver jag bara göra annat ett tag för att få fotolusten tillbaka.
Snart bär det av till Kroatien igen för lite mer reseledarjobb. Ja inte så lite, 16 dagar i en ny resa. Så en ny utmaning är det. Men, jag gillar ju utmaningar!
En av de gånger kameran åkte fram i somras var när vi tillbringade några dagar i stugan med bl.a. dotterns hundar Ira och Freya. Det var lättare att fotografera dem i stillhet än hoppande i högt gräs!