Ibland kan jag bli irriterad över våra vägar här i Sverige. På våren till exempel när tjälskadorna kommer på mindre vägar och man inte hinner se hålen innan man kör i dem. Men vi borde inte klaga, vi har fina vägar och inte behöver vi egentligen köra så fort att vi inte hinner väja för hålen.
I Namibia gällde det att snarast köra så långsamt som möjligt för att se alla hål och vassa stenar och slippa punkteringar. Men, inte så långsamt att man hamnade i egensvängning på "tvättbrädevägarna". Svår avvägning ibland. Hastigheten var inte sällan snarare 20-40 km/h med maxfart 80 km/h på grusvägar och 100km/h på de få asfalterade, stora vägarna trots att de var skyltade 120 km/h. Maxfarterna var till och med inskrivna i kontraktet med biluthyrningen. Liksom att vi inte fick köra i mörker.
Just här i det karga men vackra landskapet i Fish river canyon körde vi inte ens själva utan åkte med en utflyktsjeep. Det var vi glada för med tanke på alla utmaningar på vägen! Guiderna/förarna måste gå särskild turistutbildning för att lära sig köra på landets alla vägunderlag som klippor, sand, salt osv.
Bara för att förtydliga: vi fick inte en enda punktering på en månad vilket förvånade bilfirman! Det hade de tydligen inte varit med om förut efter 500 mils körning. Bra kört alltså! För det vi fick höra innan vi startade resan var att det inte var en fråga om "om" vi skulle få punktering utan "när" så för säkerhets skull hade vi två extradäck med oss, och uppenbarligen också en del tur ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar